Ja det här med egentid uppskattas enormt mycket, det kan jag instämma i. Det är mysigt att vara alldeles ensam, och det är ett starkt behov för mig pga min introverta personlighet. Det är tur att min fästman tycker likadant, så när vi har myst tillsammans lite för mycket - ja då packar han sina väskor och far till sitt f.d föräldrahem och bor där ett tag. Tror inte att jag hade kunnat leva med en man som ständigt kräver uppmärksamhet. Men pratar med varandra gör vi varje dag, och är jag ledig kan det bli samtal flera gånger under en dag. När han kommer hem igen, då har vi mysigt tillsammans igen, eftersom vi har saknat varandras sällskap. Och det bästa av allt är att vi faktiskt har varsitt sovrum här hemma, så man behöver inte alltid göra som normen säger för att må bra och trivas. Kanske det är därför som vi är inne på vårt tjugoandra år ihop? Och jag hoppas det blir minst lika länge till.