@Skogsfina, en person har aldrig ansvar för en annans lycka, däremot har vi alla (tack vare empati och samvete) ansvar för hur vi själva uppför oss mot andra, oavsett situation.
I familjerelationer blir det ofta komplicerat då samvetet och empatin ofta kräver att man ska agera.
Enkelt svarat skulle jag säga att ja, man kan avsäga sig ansvaret för sina föräldrars lycka och önskemål, problemet blir ju att man som barn (oavsett ålder) alltid försöker få föräldrarna att må bra och ofta tar på sig skulden.. Ett tydligt exempel är barn till föräldrar med psykisk ohälsa eller missbruk som alltid försvarar dem... även när det går ut över dem själva.
Juridiskt sett är det som Mac säger även när du inte är myndig, det är alltid våra känslor och vårt samvete som sätter käppar i hjulet så att säga.
Men helt oberoende av vad orsaken må vara är det viktigt att sätta gränser, inte bara mot föräldrar utan mot alla faktiskt.
Om en osund, trasig, svår eller bara komplicerad relation mellan föräldrar går ut över barnen (igen, oavsett ålder) är det föräldrarna som är ute och cyklar. De borde hantera sin relation för den är inte något som barnen valt - de har de själva gjort.
Det är helt enkelt inte ok att avkräva ansvar, löften, förpliktelser eller för den delen medling av sina barn!
Den snälla vägen att sätta gränser och tydligt ta avstånd från deras problem är att förklara att man älskar dem oavsett men vill inte hamna i mitten...
Den hårda vägen att göra samma sak är att be dem fara och flyga dit pepparn växer om de inte kan uppföra sig som folk och försöker dra in dig i sina problem.
Rakt och ärligt är alltid bäst.
Kram
.