Tråkigt med arbetsskada Mac.
Hoppas din tinnitus går över snart, så det inte blir bestående.
Har själv arbetat som mentalskötare 1987-1994. År 1987 var jag sjutton, så nu kan ni räkna på fingrarna om ni vill.
På den tiden fanns det fortfarande institutioner som kunde ta emot de som mådde för dåligt för att bo själva - men som inte riktigt passade in på akutpsyk. Det var mitt första arbete, och också det roligaste - tills jag fick det jag har nu. Under åren som jag arbetade på psyket var jag med om två incidenter, en örfil och ett strypgrepp. Strypgreppet var mer en kraftmätning, patienten klämde inte ens åt så jag tappade andan, utan det var mer menat som en hotelse. Jag var inte ens röd på huden efteråt. Mannen som tog strypgreppet på mig var en halvmeter längre, och dubbelt så bred som mig. På något vis så blåste jag upp min (dåvarande) lilla beniga kropp, och pratade med en låg vibrerande röst till honom, och tittade med en orädd blick rätt in i hans svarta ögon. Jag lyckades "prata ner" honom, och han släppte mig frivilligt, hans ilska rann av honom som vatten på en gås. Min kollega blev paralyserad, och glömde totalt bort att larma. Vi hade larm överallt på väggarna där man skulle smälla upp metall mot metall (tex våra nycklar som vi alltid var tvungen att bära med oss), och vid ett sådant alarm måste all personal springa handlöst till den avdelning som larmade. Vi var två "kvällsvakter" på vår avdelning, eftersom vi hade de svårare sjuka patienterna, övriga avdelningar hade en kvällsvakt. Min arbetskamrat var en utbildad kille som var några år äldre än mig, men som inte gav mig något stöd alls i hans paralyserade tillstånd. Som tur var kunde jag styra upp situationen själv. Patienten bad om ursäkt, och blev liten som en skamsen hundvalp efteråt, trots sin storlek. Jag fick trösta och lugna patienten med samtal efteråt. Man vet aldrig hur man reagerar i akuta situationer, innan man hamnar i en, och denna incident skedde trots att vi båda var utbildade och tränade.
Mitt arbete gav mig superbra erfarenhet att hantera många olika typer av människor med respekt och lugn. Jag fick lära mig hur jag "omärkligt" skulle skydda mig själv genom att hålla mina armar på ett blockerande sätt när man utförde vissa sysslor, så man var beredd om en arm kom farande och kunde parera innan något hände. Ibland kan en hallucination ställa till det för en patient, det behöver inte ens vara en arm som försöker träffa något i denna värld, och man kan som vårdare bara råka komma i vägen. Arbetet var utmanade, och krävde människokännedom - samtidigt som det gav en massor med värme, vänskap, och tacksamhet.
Det tog många år och en universitetsutbildning innan jag fick ett arbete som smällde högre än mitt första. Nu har jag hittat rätt som farmaceut på ett öppenvårdsapotek.
